Tryck på bilden för att förstora
Det klara vattnet av Mezzanosjön översvämmade några bronsåldern byar (2000-1000 f.kr.) och bevarade i nästa fyra tusen år de trähusen, bronsverktygen och artefakterna. Dessa föremål är idag uppvisade i Tuscias Förhistoriska Museet i Valentano. De första fynden är från 1973.
Historiker misstänker att Mezzanosjön är en och samma med Lacus Statoniensis beskriven av Seneca i sin bok Quaestiones Naturales och av Plinio i Naturalis Historia.
Den obefläckade skönheten av sjön är inte begränsad till den rika historian utan den sträcker sig till den fantastiska naturliga ram som omger sjön. En sjö som är nästan utan mänskliga spår. Utan asfalterade vägar kan den nås bara till fots.
Sjön omkrets består mest av medelhavsvass (arundo donax), speciellt vid floden Olpeta, som hushåller många fåglar. Vattenrall, sothöns, rörhöna och kungsfiskare hittar ett idealt skydd bland alträd och videträd och med lite tur kan man se några falkar. Särskilt suggestiv är skogen som finns på den västra sidan, Monte Rosso, där bland ekträ kan man hitta ruiner av Mezzanoslottet, av langobard ursprung, som förstördes under 1300-talet. Här fängslade och mördade enligt legenden Pia de’ Tolomei, en ädelkvinna från Siena, som nämndes av Dante i Divina Commedia.
Lite längre borta från sjön (1,5 km) finns en fantastisk naturlig sevärdhet: en gigantisk ek, äldre en 300 år, som är klassificerad som en av de äldsta plantorna i Lazio.
I området finns det också kullen Monte Becco vid gränsen med Lamone naturreservat, som ligger i den avgränsande Farnese kommun. På kullen, som är ett av de möjliga lägena av Fanum Voltumnae, den största och okänd Etruskfristaden, har en mission av Danmarkakademin hittat tecken av Etrusknärvaro som murar, bronsföremål och tegel, varav ett med etruskiska bokstäver.
Översatt av Federico Matarrelli
