Valentano var då en liten medeltidsstad med en inte så gamla historia, åtminstone i jämförelse med andra bosättningar i området. Det som är säkert är att staden var en självständig kommun redan under 1000-talet med ett imponerade torn som hade blivit alls högre p.g.a. försvar skäl. Runt detta utvecklades andra försvarsanläggningar som mur och andra torn som så småningom omgav byn. Det fanns bara två ingångsportar: en österut mot S:t Martino och den andra västerut mot Rom (gamla krönikör refererar till denna som Porta Romana).
Tryck på bilden för att förstora
Under 1100- och 1200-talet blev staden rivaliserad mellan Viterbo och Orvieto i en serie avtal, skärmytslingar och, möjligen, små strider. Camera Apostolica (den organ som förvaltade kyrkostatens finans) kunde inte acceptera en så hektisk situation och 1262 bestämde påve Urbano V att Valentano skulle återkomma under kyrkostaten jurisdiktion och, som sagt, familjen Farnese blev vald som guvernör runt hälften 1300-talet. Det började en annorlunda period för staden som hittills hade ofta varit oförmögen att självstyra. Slottet blev förstorat, ständigt bosatt och alltså kompatibel med keramiken som blev hittad.
Byns tur växte i samband med familjen Farneses som kulminerade med valet av Alessandro som påve Paolo III år 1534. Detta ledde till skapelse av hertigdöme av Castro och grevskap av Ronciglione: en så stor del mark nästan vid Roms dörr som inte kunde accepteras av Camera Apostolica.
Översatt av Federico Matarrelli
